FIGUERES - PALAMÒS, 62,9 km

Söndagen den 24 juni

Vi lämnar Figueres i riktning mot sydväst. Vi planerar att snabbt ta oss ut på gul väg för att sedan prova de spanska vita vägarna. Dagens mål är Palamòs som ligger vid kusten strax norr om ett  bergigt kustparti.
Dagens landskap ser ut att vara slätt - respektive deltalandskap, när vi studerar kartan.
Efter Palamòs är det bara kusten raka vägen ner till Barcelona.

Snackade bara fotboll - Spanien hade slagit ut Frankrike kvällen innan - förutom att vakta våra cyklar under natten.
Ibra? Han ruskade på huvudet men när Lasse demonstrerade Zlatans volley mot Frankrike fick vi ur honom ett erkännande.

Best of the World! Bra, dit ska vi. Costa Brava, playakusten norr om Barcelona. Bör kunna gå att cykla kustnära och inte alltför backigt, även om det ser ut att finnas en del berg.

Redan på vägen ut från Figueres dök DAGENS TÅG upp just efter att ha lämnat stationen. Då jag - Lasse - blivit häcklad  för att jag inte kollat Dalis utsmyckning av stationen i Perpignan gjorde jag en snabb avstickare för att se vilka avtryck Dali gjort på sin födelsestads station. Inga spår. Lisa väntade tålmodigt.

"Traktoreier" som tysken säger, bredvid en manifestation mot kärnkraft. Spanien har sju kärnkraftverk igång, planer finns för nya.Därav aktiviteten?

Sådana där plantor som vi såg i mellersta Frankrike och som vi inte visste vad det var - här står dom och vänder sitt rätta ansikte mot solen.


Våra cykelmöten fortsätter även här i Spanien. Hela tiden, så länge vi befinner oss på asfalt förstås. Alla hälsar, kul!

Så är det dags att ge sig ut på vit väg. Och så här ser beläggningen ut på de vägar vi träffar på - lös sandig grus, småsten, smågropar... Men inte bara det - skyltningen är miserabel. Börjar vi följa en skyltning mot en by som vi ser på kartan, så försvinner vägskyltarna i takt med att vägskälen dyker upp.
Omöjligt för en långfärdscyklist helt enkelt.

 Vi hamnar i ett industriområde - det är söndag och inte en kotte att fråga efter vägen.

 Till slut ger vi upp - vi kommer ingen vart på vit väg. Vägarna som är markerade gula på vår Michelinkarta är röda (fast inte nationella). Bred vägren gör det i och för sig cykelbart, men bilarna kör fort. Inte speciellt kul.
Bilglassplittret som vi passerar på vägen ger oss en liten hint om hur ofta det smäller. Gäller att inte vara på vägrenen då!
Men vi öser på. Vi skall till Palemòs.

I den lilla byn Viladamar stannar vi upp för att göra ett nytt försök på numrerad vit väg.
Men först en förmiddagsfika. I en trång gränd hittar vi ett parasol och två cafèbord i skuggan.

Inte så vanliga, tom de enda på vår väg.

Så här ska det väl inte se ut, Pyreneerna har vi väl bakom oss?

I nästan alla byar vi passerar finns befästningar och skorstensliknade torn. Här på väg upp till en av de större.

Nåt lunchställe?

Hej ROBIN, Turn of the Dark! Inte bara på Broadway, utan även på torget i den lilla spanska staden där vi lunchade

I den lilla staden Torroella de Montgri är det dags för lunch. Där träffar vi på paret Tor och Tim och deras hund Tuss. Tor är norrman, Tim dansk och hunden Tuss inhandlad i Skåne. De är ute på dagstur på cykel i området  och ger oss lite tips om vad vi har att vänta längs kusten söder om Palamòs.

 Vi blandar gula och numrerade vita vägar tills vi har ca en mil kvar till Palamòs. Nu tvingas vi ut på väg som är rödmarkerad på kartan.  Vi gör ett nytt försök att följa kartans onumrerade vita vägar. Men vi tvingas ge upp. Vi försöker även på vägen ovan, icke! Ut igen på stor väg.

När vi kommer ut på den "röda" vägen är den BLÅ! No mercy, Lisa sticker först, vi kör tills vi blir avplockade. Det finns inga alternativ!!!!

Hej ROBIN! Morfar här! Såna här trodde jag inte fanns lägre, åtminstone inte i västeuropa. En herde och två vallhundar! Dom blir självfallet DAGENS HUNDAR.

Framme i Palamós konstaterar vi att hela strandpromenaden på cirka två kilometer har förvandlats till Tivoli.Varenda meter mellan strand och gata har fyllts med "attraktioner".
Hela Palamòs tycks vara ett ställe för barnfamiljer. Fast fortfarande kl 03.30 så dånar det rockmusik från någon scen - så jag vet inte?? Oavsett vad, så är det mycket folk på plats.
För vår del så räcker det med en natt. I morgon drar vi raskt vidare.

Bilden är med bara för att påminna om den traditionella avslutningen på kvällen i dessa Eurocup-tider. Lisa klarar en halvlek, Lasse hänger med till The Bitter End för England, som slogs ut via straffar mot Italien. (Inte helt riktigt som tur är, vi bevakade Sveriges matcher och nu den andra kvartsfinalen. Semifinlen Spanien - Portugal blir svår att undvika. Förhoppningsvis är vi Barcelona då)

BANYUL sur Mer - FIGUERES, 49,8 km

Lördagen den 23 juni.

Vi drar iväg från Banyul i arla morgonstund. Luften är sval, trafiken ringa och ljuset fantastiskt. Den tidiga starten för att klara av de värsta stigningarna innan eftermiddagsvärmen slår till.

Efter några snabba tramptag vänder vi blicken bakåt och förundras över hur snabbt vi fick den här utsikten.

Vinstockar, vinstockar och serpentinväg.

Framför oss dyker Cerbére upp, sista orten på den franska sidan. Vi trodde vi hade en halvmil hit från Banyul, men det blev en mil när serpentinerna var helt utdragna. Och så har vi en järnväg under oss, fortfarande normalspårig några km till..

Nere i Cerbére, en kolbärerska tror vi. Kol till lokets panna, tror vi också. Dagens järnväg löper fortfarande på banan ovanför. Ännu normalspårig.

Längre än hit går inte de regionala Langdoc-Rossignoltågen


Depån på den franska sidan för regionaltåg samt omaxlings- och boggiebytesstationer för genomgående tåg. Spanien och Portugal och länderna inom det gamla Tsarryssland har av någon för mig outgrundlig anledning en vidare spårvidd än övriga Europa..

Efter ett tag ser det ut så här när vi vänder på oss.


Minnessten över de 100 000 katalaner, såväl soldater som civila, som stupade under inbördeskriget i kampen mot Falangisterna (fri tolkning av mig)


Där framme står det ett E, E som i Spanien.

På höjden syns den gamla tullstationen som numera är bar respektive bensinmack.

Motsvarande depåer och hjulaxel- och boggiebytestationer på den spanska sidan. DAGENS TÅG är levererat en mass.


Första spanska orten Portbou.

ROBIN, morfar här! Ingen DAGENS HUND idag. Däremot kunde det ha blivit en DAGENS BJÖRN, det finns gott om dom i Pyreneerna. Men många som bor här vill bli av med dom, det är samma diskussion som vi har om vargar i Sverige.


Och så upp igen, man börjar känna igen sig. Bakom huvudgatans sista hus svänger vägen av och så börjar det igen.
Antingen slänga liggunderlag och sovsäck eller flytta bakljuset, tunnlar väntar. Dock inte så långa som befarat. Den längsta kanske 500 meter.

Direkt efter gränsen så suger backarna något makalöst. Jag (Lisa) får svårt att hålla balansen i vissa lägen.
De spanska vägarna har färre serpentiner och brantare lutning helt enkelt.

Hur gott kan det inte smaka med en söt och saftig melon, på denna höjd i denna värme.

Och när vi tycker att nu kan det räcka med backar och serpentiner så dyker plötsligt det spanska slättlandet upp.Så långt vi kan se åtminstone....

Nu blandas vinfält med olivlundar.

Lite annat stuk på spanska vinarbetare, såväl redskap som kanna skiljer

Ankomna till Figueres inser vi att vi har två timmar på oss innan Dalimuseet stänger. Museet finns med på den lista med begivenheter som vi har planerat att besöka. Dali har själv byggt upp museet kring sig själv och sin egen person. Kokåken ovan i kvarteret innan passande intro till Dali.

Ja, vad ska man säga...

Man trampar bokstavligen på Dalis grav. Han har låtit mura in sig i musseet.

Ett tak i storlek väl i klass med Sixtinska kapellet. Min fina vidvinkel klarade inte fotparet till vänster, nån tå skymtar. .

Kvällen avslutas med att Spanien slår ut Frankrike ur EM-fotbollen. Lisa orkar med en hel halvlek Många spanjorer verkar inte bry sig. Kan det ha nåt att göra med att man anser sig vara mer katalandska än spanska ....